Skip navigation

KRÖNIKA: Kriget mot mig själv

Redaktionen Golfing.se - 0:07 26/03/2016 (uppdaterad 15:26 01/04/2016)

Hur ska man i text förmedla ljudet av en golfklubba som lämnar handen och flyger fritt genom luften? Det är svårt. Men nästa gång det händer ska jag försöka skriva ner det, för jag har knappast kastat min sista.

Det låter sig inte alldeles enkelt förklaras för den oinvigde varför man som vuxen man och något så när respekterad företagsledare och tvåbarnsfar plötsligt befinner sig två meter upp i en trädstam. Inte heller är det en särskilt förmildrande omständighet att klättringen föranletts av att man med full kraft och uppenbar fara för andras hälsa just hivat iväg en träfemma så långt armarna orkat, och att klubban nesligt nog behagat landa och fastna i grensystemet hos sagda träd.

EGENTLIGEN vill jag bara gå vidare och låta det förbannade aset hänga där och rosta. Eller ruttna. Eller hur det nu går till när en legering av kompositmaterial och titanium bryts ner av tidens tand. Men eftersom andraslaget på det femtonde hålet just landat ett ansenligt stycke utanför banans gräns har jag fortfarande 224 meter kvar till green efter tre. Vi spelar matchspel och jag är ett ner och det enda sättet att komma därifrån med par och delning är att ta sig upp på hästen igen och skicka upp bollen till flaggan. Jag sneglar ner i den omkullsparkade bagen och inser att min järntrea inte kommer räcka för att rädda mig. Prickskytte med långa järnklubbor bedrivs lämpligen i ett sammanhang av elegans och självbehärskning, näppeligen med våld och kraft i händerna på ett vrak i full färd med att förlisa.

JAG ÄR kroniskt höjdrädd, men man är aldrig så benägen att trotsa sina spärrar som när man nyss gjort bort sig rejält och alldeles uträknad stirrar döden eller åtminstone förlusten i vitögat. Raska steg, en wedge i armhålan och så ett rejält grepp om första grenen och upp, upp, upp i trädet. Jag viftar och lever rövare i lövverket för allt vad tygen håller, några vettskrämda svalor och sargade kvistar senare faller träfemman till marken och vi är åtminstone i teorin med i matchen igen.

TILLBAKA PÅ fairway, ny boll på marken strax bredvid min hjälpligt reparerade torva. En blick mot min motståndare som ligger trettio meter kort om green på två slag och förvisso vädrar blod, men som just nu inte kan fokusera på något annat än att kväva det monumentala gapskratt som den senaste minutens händelser fått att bubbla inom honom.
Smack. En bra kula lyfter från marken, men ungefär halvvägs viker den obönhörligen av till vänster och landar på grusvägen vänster om green och två höga studsar senare har den till sist funnit vila i ett dike alldeles intill sextonde tee. Adrenalinet i min kropp har gjort svingen för hård och för snabb och då blir det nästan alltid en pull eller en snap. Hålet och så klart även matchen rinner mig ur händerna och jag vet precis varför.
Jag är förlorad, i kriget med mig själv.

UNDER MIN min karriär har jag till dags dato slagit sönder eller kraftigt deformerat ett par dussin golfklubbor, flera bagar, en handfull teekulor och diverse skyltar av olika slag. Jag har spräckt en bolltvätt i Gränna så såpan sprutade, splittrat ett oräkneligt antal röda pinnar och bunkerräfsor och vid ett par tillfällen också gjort åverkan på delar av min egen kropp. Om inte golfbanor i kraft av sin avsides belägenhet tillåtits smyga lite under radarn för de civilrättsliga måttstockar som definierar förargelseväckande beteende i offentliga miljöer, så hade jag säkerligen riskerat att bli omhändertagen. 

DET ÄR tack och lov betydligt mer sällsynt nu än i tonåren, men varje tillfälle ger fog för nyttig självrannsakan. Varför bär man sig åt så här? Varför blir jag så sanslöst förbannad över något som har så oerhört marginell betydelse? Faktum är att hur mycket jag än funderar så kan jag inte komma på någonting som gör mig så upprörd som att misslyckas i golf.
Kanske är det för att jag inser att kriget mot mig själv är det svåraste av dem alla, och därmed förblir en utmaning så länge jag lever. Att det är en arena i livet där jag måste slåss utan att andra människor och deras svagheter är en avgörande faktor. Är det precis just därför jag funnit sådan tjusning i golfen – för att själva upplägget är av så onanistisk karaktär att det till fullo handlar om dig och dina händer och din egen kropp?

INGEN ANNAN slår dina slag, inga levande varelser försöker hindra dig när du gör det och inget annat än fasta, döda ting står i vägen för bollen. Du må tävla både med och mot andra spelare, men din egen hjärna är din enda egentliga motståndare. Om man då är en person som alltid värderat sig själv högt i förhållande till sin omgivning, så torde det rimligen vara någon form av nirvana att till sist få besegra sig själv. Final Boss.

Fler borde spela golf. Inte för att det är roligt, utan för att man till slut måste lära sig att inte skylla sina brister på någon annan.

PETER SIBNER
Affärsområdeschef på Everysport Media Group och krönikör på Hockeysverige.se. En gång i tiden aspirerande tävlingsgolfare med sikte på PGA-touren, nu aspirerande tävlingsgolfare med sikte på seniortouren.

 

 

 


tags: Krönikor

Bild: Getty Images

Relaterat

Senaste: Golfing.se