Skip navigation

Tisdagskrönikan: Av jord är du kommen, jord skall du åter varda

Redaktionen Golfing.se - 15:41 23/03/2016 (uppdaterad 15:27 01/04/2016)

Jord, gräs och träd är organiska byggstenar och golfbanor kan som få andra idrottsplatser överleva sportens utövare. Men Lidhems Golfklubb dog i tonåren och jag saknar den innerligt.

Hur står det egentligen till med golfen i Sverige? Det beror på vem man frågar. Jag började min vandring i dess värld på 90-talet och det var en tid då allt tycktes möjligt. Golfen gjordes både billigare och mer tillgänglig, svenska spelare började skörda framgångar på tourerna och vann majors och Ryder Cup och ungdomar som dittills ägnat sig åt fotboll eller ishockey vallfärdade plötsligt till golfbanorna med sina matsäckar och funktionella allväderskläder. Breddidrottens idealister vällde in i styrelserummen med sportkommittéer och juniorträningar, alltmedan energikakor och bananer i rask takt knuffade maltwhisky och cigarrer allt längre bak i golfbarens hyllor. I shoppen ersattes plusfours och stiliga slipovers med eldrivna vagnar och kulörta kepsar. På rangen var den lätt överförfriskade skotten ett minne blott, i stället fick vi utbildade professionals som skruvade ner askkoppar och satte upp kameror och datorskärmar.
Golfen hade blivit en idrott, på vissa håll rentav den nya folksporten. Kanske var det inte meningen att det skulle bli så? 

TJUGO ÅR SENARE sliter många av landets golfbanor med en raskt surnande ekonomi och vikande medlemstal.
Golfen är en sport som kräver tid och utrymme, i tider då människor migrerar mot överfulla städer som i spåren av urbana miljöers fientlighet mot bilen som frihetssymbol blir allt svårare att ta sig ur på ett värdigt sätt. Tekniska innovationer i yrkeslivet har gjort oss så effektiva att vi inte längre hinner spela, och eftersom golf alltid lockat fler män än kvinnor har även en ökad jämställdhet i vardagen gjort det socialt knepigare att gå och drälla på golfbanan i tid och otid. Att som i gamla dagar fly kontoret för en tidig eftermiddagsrunda hindras i dag av att det ändå inte är någon vits att idrotta om man inte kan visa upp det på Instagram.

URBANISERINGEN har så klart påverkat golfen, men problemet är ingalunda ett landsortsfenomen. Många av de klubbar som har det tuffast ligger tvärtom i närheten av storstäderna. När jag flyttade till Stockholm 2001 kostade en spelrätt i en helt vanlig golfklubb runt 50 000 kronor, i dag ska man vara glad om man lyckas skänka bort den. Kommersiella sammanslagningar mellan konkursmässiga anläggningar som byggdes för 90-talets explosion av företagsgolf pressar priser på både greenfee och medlemskap och aldrig har man fått så mycket golf för pengarna i Stockholm som just nu.

Men för mig illustreras det här fenomenet av en igenvuxen ängsmark i Småland. Lidhems Golfklubb, frid över dess minne.
Klubben invigdes 1989 och var egentligen dödsdömd från början. Den låg på en mycket vacker plats, men likväl mitt i skogen i trakter med bristande golfkultur, tre mil på fel sida om Växjö.
Banans layout var inte mycket för världen och den började mycket riktigt med ett hål som var både märkligt och tveksamt. Första tee låg rakt in mot en uråldrig ek och utslaget fick därför slås i riktning bort från greenen och långt ut i fairwayns högra ände, där en stor lada tornade upp sig redan efter 180 meter. Att ta sig över eken och rakt mot flaggan gick förvisso, men så fick man inte göra för då blev det slagsmål på green eller kö på tee.
Så där stod man i stället med sin järnsexa. Om man bara pushade den en liten aning var det inte lönt att stoppa ner den i bagen, för den skulle allt som oftast behövas vid inspelet.

På det andra hålet var i princip hela greenen skymd av höga träd, oavsett hur perfekt man placerade utslaget. På det femte hålet satt en stor stenjävel mitt i fairway, sexan var mest en lång och tradig transportsträcka och sjuan hade potential, men var för kort.
Det nionde hålet var en par femma på under 400 meter där man lätt kunde gena och bara ha en pitch kvar. Lättare eagle än nian i Lidhem fick man leta efter, och många småländska medelgolfare har nog spräckt sin oskuld med en dubbelring just här. Ingen minns det elfte hålet, eller det tolfte – och mycket till drama på sluthålen blev det aldrig heller.

FINISHEN på banan var dock alltid väldigt bra och för detta stod greenkeepern Åke. Första gången jag träffade honom stod vi båda och väntade på framförvarande parti på treans tee en stekhet sommardag.
”Usch. Det blir drygt i dag”, muttrade Åke.
”Ja, det blir väl så i den här värmen”, menade jag.
”Äh. Folk är för jävla dåliga på golf”, svarade han.
Några svårigheter att tala om fanns just inte. Greenerna var fina, men platta och långsamma. I princip var det bara en alldeles ordinär svensk semesterparkbana, just inget annat än en mysig promenad på en slätt i det småländska ängslandskapet. Den var som sportslig utmaning betraktad betydligt mer förlåtande än riksgenomsnittet, parkeringen var av grus och omklädningsrummen hade i ett tidigare liv tjänat som hem för övernattande byggnadssnickare. Restaurangen var varken överdådig eller mysig och rent gastronomiskt var den inte särskilt imponerande ens i jämförelse med närliggande klubbar av motsvarande socioekonomiskt klientel.

EFTER MÅNGA turer gick klubben slutligen i konkurs 2008 och i dag är allt borta. Byggnaderna har rivits eller monterats ned och körts iväg. Bevattningssystemet är uppgrävt och sålt till någon annan golfbana. Sånär som på de utgrävda bunkrarna och enstaka, kvarglömda minnesmärken har naturens obönhörliga kraft återtagit precis allt som skvallrar om att det en gång i tiden låg en golfbana här. När jag åkte dit en eftermiddag för något år sedan hittade jag knappt ens dit. Av de många ögonblick av lycka och besvikelse, segrar och förluster som människor upplevt här finns nu bara minnena kvar.
Lidhem var kanske inte mycket för världen. Men de flesta lämnade klubben med ett leende på läpparna, en stämpel i handicapkortet och längtade redan i bilen hem efter att få spela golf igen.
Sina brister till trots var Lidhem snäll och hade ett stort hjärta och just därför var den helt genialisk.

PETER SIBNER
Affärsområdeschef på Everysport Media Group och krönikör på Hockeysverige.se. En gång i tiden aspirerande tävlingsgolfare med sikte på PGA-touren, nu aspirerande tävlingsgolfare med sikte på seniortouren.

FOTO: P4 Kronoberg


tags: Krönikor

Bild: P4 Kronoberg

Senaste: Golfing.se