Skip navigation

#1. ”De som kommer fram har ett jäkla driv”

Bo Steffensen - 9:02 19/03/2016 (uppdaterad 9:47 02/04/2016)

Vad krävs för att bli en internationell toppspelare, hur jobbar man i svensk golf med den kommande generationen. Det tänker vi på Golfing undersöka. Förbundskaptenen Katarina Vangdal är först ut i vår artikelserie.
”De som kommer fram har ett jäkla driv, en vetgirighet och är alltid nyfikna på att lära sig”, säger hon.

Europatouren, PGA-touren, LET, LPGA, Ryder Cup, majors … Många försöker ta sig upp, få går  hela vägen. 
På bilden ovan slår Julia Engström ut en spikrak drive. Hon tilhör flicklandslaget och är en av många svenska talanger.
Under året kommer vi på Golfing.se att följa de damer, herrar, tjejer och killar som kanske inte syns så ofta i medierna, men som just nu klättrar mot den där toppen. 
Hur jobbar landslagen, förbundet, ledare, tränare, klubbarna och hur tufft är det egentligen att ta vägen om ett amerikanskt college? Vad säger spelarna? Hur mycket är de beredda att lägga ner?
Kort sagt: Vad krävs det för att bli en ny Henrik Stenson eller Anna Nordqvist?
Vi börjar med ett ingående snack med förbundskaptenen Katarina Vangdal.

Hur mår svensk elitgolf?
– Jag tycker vi står oss bra. Vi har våra svackor och är väldigt observanta på hur det ser ut och vad som kommer bakom. Vi är ett litet land och och bör ta till vara på de spelare som gör en satsning. Vi har ganska få, vi hade ett jättetapp på 90-talet på 50 000 juniorer. När vi var som störst hade vi 90 000 och nu är vi nere i 40 000–45 000. En strategi nu på damsidan är att få in fler spelare på den amerikanska LPGA-touren.

Katarina%20Vangdal
Katarina Vangdal.                

 

Det har redan blivit tre segrar i den amerikanska collegegolfen?
– Vi har ett väldigt bra gäng på college där. Emma Henriksson, Louis Ridderström, Linnea Ström, Frida Gustafsson Spång … De är riktigt bra och kan tänka sig att göra en satsning i USA och då får vi se till att de kan det. Det tar ett tag innan man får det att gå ihop och då gäller det att vi kan stötta där.
– På killsidan tycker jag förra året var bra med flera nya namn som satsar väldigt hårt. Generellt ser det väldigt bra ut. Det gäller att vi ser till att få stora volymer på barn och ungdom så att vi ur det kan få fler spelare

Sedan 2012 tar ni ut fasta trupper i flick-, pojk- dam- och herrlandslagen. Är det bra?
– Vi tycker det. Anledningen till att vi inte hade så tidigare var att vi inte skulle hamna i landslagskoma. Så som vi gör nu tycker vi är bra, för det krävs så mycket jobb och uppföljning på de här spelarna så det är lättare på detta sättet. Sedan är det ju svängdörrar som vi kallar det. Som spelare vet man om att spelar jag bra så finns det möjlighet att ta en plats. Det är inte alltid truppen som åker på EM, kommer man utifrån och presterar så slåss man om en plats.

Vad krävs av en ung, lovande spelare?
– Det där med talang vet vi inte ens vad det är. Vi ser ju att det inte alltid är de bästa från tidig ålder som går längst, det kan man se på Annika Sörenstam till exempel. De som kommer fram har ett jäkla driv, en vetgirighet, är alltid nyfikna på att lära sig. Gnetar på. Det är nästan en fördel att ha det lite svårare i början för då måste man göra ett ordentligt jobb – som man ändå måste  göra någon gång. Det gäller också att bygga upp sig för en lång karriär. Om man tittar på våra bästa spelare, det är inga ungdomar, de har hållit på en bra stund.

Man måste vara beredd göra jobbet på alla plan?
– Ja. Sedan gäller det att ha ett bra team runt sig. Det ser vi också. De som blir bra har det. De är kanske inte alltid medvetna om det men de har det. Det kan vara föräldrar, en mentor från en annan idrott eller en tränare som är lika engagerad som de själva är. Jag tror att det krävs för att det ska funka.

I SOMMAR är Sverige tillbaka som arrangör på Challenge tour med Swedish Challenge hosted by Robert Karlsson på Katrineholms GK.
En CT-arrangör får 50 extra wild cards till sin tävling – inbjudningar som går att byta med tävlingar i andra länder. 
Det öppnar dörrar för spelare som Oskar Bergqvist , Björn Hellgren, Daniel Jennevret och Christoffer Feldborg-Nielsen som nu kan få åtta starter på Challenge Tour.
Madelene Sagström har tagit steget ut på amerikanska Symetra Tour, undertour till LPGA, och blev trea i debuten. 

Marcus Kinhult, som spelat så bra de senaste åren, har börjat sin debutsäsong på Europatouren med fyra missade kvalgränser. Det är lätt att hamna i tvivel när man ska ta steget?
– Ja, men när det gäller honom är jag hellugn för han är så cool, jobbar på och har gjort så bra saker under lång tid. Han har allting på plats. Det är enorma förväntningar, särskilt på honom som har varit så bra länge och legat högt på Nordea Masters. Erfarenheten kan han självklart inte ha, den får han ju nu. Dessutom har han ett väldigt bra nätverk. Men det är ju det där, golf är utmanande på alla plan.

Vad är din främsta uppgift?
– Jag är ju tränare i grunden. Då var det mer hands on. Nu är det mer administrativt för mig. Det är jag fine med men jag vill ha en fot i myllan. Mitt uppdrag är att vara ute så mycket som möjligt med våra coacher, att hålla ihop verksamheten, se till att vi driver den i den riktningen som vi har i uppdrag att göra. Det ser jag som min uppgift. OS till exempel, det är ju inte så att jag hoppar in och talar om vad Stensons ska göra utan det är ju mer att se till att det funkar på plats.
– Vi brukar ju säga att vi har delad vårdnad. Vi har ju spelarna vissa veckor och deras hemmiljö har dem de flesta veckor. Då gäller det att vi får det att funka med deras tid och hemmiljö.

Det kommer fram nya spelare hela tiden. Vad är Sverige bra på?
– Många ser ju på Sverige med beundran och säger att ni har ett bra program och så där och då brukar jag tänka; ja vad är vårt program egentligen? Jag tror att det är en kombination av en massa saker. Golf är ingen dyr sport för ungdomar, vi har en massa banor och klubbar som är lätta att komma åt. Det är en av de billigaste sporterna, ändå pratas det om rikemanssport och moderatbandy och så, där får vi bli bättre på att visa mer vad vi är.
– Sedan att de äldre spelarna tar hand om de yngre, jag tycker det är intressant. Man har ganska nära till sina stjärnor. Jag tycker själv att vi är bra, men samtidigt är det viktigt att man är kritisk och synar sin verksamhet med jämna mellanrum och inte tror att det räcker med att var svensk. 

Kylan och mörkret?
– Vi får ju en liten skuld gentemot andra länder när det gäller träning i och med att vi har vinterhalvåret men frågan är om det är negativt eller positivt. Jag är inte säker på att det är negativt. Under vintern får du koncentrera dig, ta vara på den tid du har och jobba med det som går. Du kan koncentrera dig på de bitarna. 
Vi är liksom det här stora tunga fraktflyget som behöver ganska lång startsträcka för att komma upp men när vi väl flyger så flyger vi ganska länge. 

Många håller till på amerikanska universitet under vintern?
– Ja. Det är jag för. Det systemet finansierar en ganska stor del av vår verksamhet som inte vi kan matcha på hemmaplan. Träning på gräs, tävlingar, de har tolv tävlingar den delen av året. Man kommer också in i ett tufft sammanhang, med nya människor och ska konkurrera om en plats, vilket jag tror är jättebra och man har nytta av senare när man ska in på touren.
– Sedan är det alltid så att en del tycker att coacherna inte är kloka och spelarna kan bytas ut från en vecka till en annan, men ju bättre koll man har på sig själv och det man håller på desto mer ser jag att fördelarna väger över. Det är väldigt bra matchning. 

Men ingen dans på rosor?
– Både Jonas Blixt och David Lingmerth har ju gått den vägen. Det är en tuff skola men samtidigt får du ett bra kontaktnät, kulturen, du får språket … Det är ganska typiskt svenskt, det är också en del av den här framgången, att vi faktiskt gör den här resan, ganska uttalat. När jag spelade var det väldigt få som åkte över, det var ett jättesteg. I dag är det nästan alla, även om det inte passar för alla. En del kommer hem med svansen mellan benen.

Vissa college är ”svenskskolor”?
– Vi har ju några favoritställen som vi försöker lotsa spelare till. Oklahoma State har ju traditionellt varit ett svenskt fäste. Det vi tittar på är ju logistiken. Oklahoma har en väldigt bra bana, bra träningsmiljö och bra spelare som söker sig dit. Karin Sjödin, Caroline Hedwall, Niklas Lemke, Ricki Fowler till exempel … Man vet ju det att där kommer du att stöta på spelare som kan vara världsetta en dag. Där är kvalitet. Arizona State likadant, där Linnea Ström är.

Du säger att collegegolfen finansierar en stor del av er verksamhet?
– Värdet på ett år där borta ligger mellan 30 000 till kanske 80 000 dollar så jag är ganska tacksam.Om de spelarna valde att vara hemma i Sverige så vore vi tvungna att hitta något ställe i Europa där vi kan träna och då måste vi också hitta tävlingar och ha folk på plats. Det är en ganska stor apparat så jag ser att fördelarna väger över. Sedan behöver vi ha alternativ till dem som inte vill gå collegevägen av olika anledningar. Det är också ett ganska stort antal duktiga spelare. Det tittar vi på, att hitta en bra lösning under vinterhalvåret så de får den matchningen de behöver ha.

Hur många svenska golfare går på college just nu?
– I dag har vi har 71 svenska spelare på division 1-skolor i USA. Vi har ingen aning om division 2, det försöker vi kartlägga, och utöver det har vi junior college. Vi har rätt stor verksamhet, vi har ju traditionellt haft läger där borta i november med collegespelare, vi åker på collegetävlingar och har relationer med coacher och de ställen där våra spelare är.

TITTAR MAN på den svenska toppen just nu så har många av spelarna gått collegevägen. David Lingmerth (University of Arkansas), Jonas Blixt (Florida State, Alexander Norén(Oklahoma State, Henrik Norlander (Augusta), Anna Nordqvist (Arizona State), Pernilla Lindberg (Oklahoma State), Caroline Hedwall (Oklahoma State). 
Henrik Stenson, Kristoffer Broberg och Rikard Karlberg gjorde det däremot inte.

I VECKAN åkte Katarina Vangdal över till USA. Bland annat för att följa en collegetävling i San Diego.
– Det är ganska många av våra med där. Emma Henrikson har hemmabana, Louis Ridderström är där, Arizona State, Oklahoma är där. Det blir nästan alla. I de  namnen vi pratat om här så har vi några kommande världsstjärnor, säger Katarina Vangdal.

BO STEFFENSEN
[email protected]

———-

FAKTA: De svenska landslagstrupperna (universitet)

Damlandslaget
Linnea Ström, Göteborg (Arizona State University)
Martina Edberg, Hooks (California State)
Linnéa Johansson, Båstad (Oklahoma State)
Emma Henriksson, Ljunghusen (San Diego)
Frida Gustafsson Spång, Borås (East Carolina)
Louise Ridderström, Stockholm (UCLA)
Jenny Haglund, Karlstad (Southern Methodist)

Herrlandslaget
Oskar Bergqvist, Saltsjöbaden
Hannes Rönnblad, Kungsbacka (Texas Tech)
Adam Blommé, Bro-Bålsta (Odessa College)
Robin Petersson, Vasatorp (Augusta)
Fredrik Nilehn, Delsjö (Kennesaw State)
Tobias Edén, Karlstad (Arizona State)
Felix Pålsson, Lidingö 
Tim Widing, A6
Hampus Bergman, Lanna Lodge

Flicklandslaget
Frida Kinhult, Skaftö
Beatrice Wallin, Hills
Julia Engström, Ringenäs
Amanda Linnér, Hills
Christine Danielsson, Linköping

Pojklandslaget
Marcus Svensson, Halmstad
Pontus Nyholm, Gävle
Johannes Axell, Vadstena
Albin Bergström, Ljunghusen


tags: , , Intervjuer

Relaterat

Senaste: Golfing.se