Skip navigation

Tisdagskrönikan: Ovissheten som gör spelet unikt

Redaktionen Golfing.se - 15:45 09/02/2016 (uppdaterad 16:15 09/02/2016)

Varje tisdag publicerar Golfing.se en krönika. Den här veckan skildrar vår skribent Johan Wennerström en helt vanlig sällskapsrunda från två vitt skilda infallsvinklar.

Det plingar till i mobilen. "Vad tror du om en runda imorgon?" Väderprognosen visar mulet och femton plusgrader. Helgen är egentligen fullspäckad. Alla instinkter skriker NEJ. Jag målar upp bilder av leriga fairways, tillfälliga greener och klumpiga regnjackor.

Fast de säger ju att solen kan titta fram. Och en promenad i friska luften har aldrig skadat. Fairways kan ju trots allt vara ganska torra, och med lite tur slipper vi regn. Hjärnan går på högvarv, väger för och emot.

Jag ser mig själv anlända till banan långt före starttid. Solen skiner. Har spelat passande morgonmusik i bilen och känner mig j-ä-k-l-i-g-t cool bakom solglasögonen. Köper en god kopp kaffe i klubbhuset och ger mig ut på driving rangen. Nytvättade klubbor, städad bag. Första järnsjuan sitter som en smäck. Vrider ståtligt igenom och synar den lätta drawen. Nu jäklar kör vi!

***

Väckarklockan skäller ut mig. Sen. Tar en macka i flykten och kastar mig i bilen - utan golfbag. Stressar tillbaka. Svär. Magen tar stryk. Det duggar utomhus. Radion kör reklam, men jag orkar verkligen inte byta kanal.

Stressar in i klubbhuset. ”Pollett?”, undrar receptionisten triumferande när det slutligen blir min tur. Tackar vänligt men bestämt nej och småspringer ut till första tee. Min medspelare är märkbart irriterad.

***

Första utslaget. Driven är inte klockren, men den gör jobbet. Andraslaget är en enkel transport. Lätt motvind gör det omöjligt att nå in på två, men den kontrollerade järnsjuan räcker gott. Kontakten med wedgen är perfekt på tredjeslaget och birdieputten från tre meter slinker i. Det här är trots allt min hemmabana, jag vet ju liksom hur det lutar. Knyter näven. Vem fasen är Phil Mickelson!?

Såhär rullar det på. På trean, ett kort par tre, smeker jag upp en wedge mellan bunkrarna och tvåputtar stabilt för par. Fyrans utslag följer hålets konturerar runt skogsdungen perfekt. Par igen.

***

Första utslaget. Känns som att baksvingen reser till Australien och tillbaka. Grov slice, långt ut på driving rangen. Tjatar till mig en mulligan och fegar ut den 175 meter på fairway. ”Ja, men där är du med i alla fall”. Andraslaget är en enkel transport. Lätt motvind gör det omöjligt att nå in på två, men jag visualiserar en modest järnfemma. Topp. Grov topp. Känns som att jag träffat en sten. Ut i tjockruffen. Tredjeslaget är 160 meter, men mitt glas är fortfarande halvfullt: det här är bara lite rost, du kommer över det här. Kämpa nu. Här gäller det att stå emot med vänsterhanden. Drar till. Gräset flyger - men inte bollen. Gick den ens fem meter? Hittar inte fanskapet förrän min medspelare motvilligt ansluter.

Såhär rullar det på. På trean, ett kort par tre, duffar jag ner utslaget i en cementgrop. Bunker, kallar de den tydligen. Toppar andraslaget ner i vattnet på andra sidan när jag ämnar trotsa naturlagarna och ta mark i sanden med sandwedgen. ”Äh jag plockar upp”, konstaterar jag och går med ilskna steg mot bagen. Min medspelare står kvar på green med sin parputt. Det är kallt, flaggan ligger ödsligt bredvid honom. Jag har glömt penna till scorekortet.


***

Checkar in för 19 poäng efter första nio och ska banne mig ha en macka, en chokladbit och en kaffe som belöning. Vi har släppt igenom ett trevlig par och har total frihet både framför och bakom oss. Nu sitter vi här, min spelpartner och jag, och berömmer varandras spel. Surrar om Bubba Watsons chanser i US Masters. Min spelpartner hyllar Jim Furyk - "det är ett under att han får iväg golfbollen, egentligen borde man själv kunna slå lika bra med lite träning" - och planerar för nästa runda. Kanske i helgen?

Dagens höjdpunkt blir det tolfte hålet. Här gäller det bara att undvika bäcken på vänstersidan. Jag lyckas sätta utslaget precis så långt till höger som krävs och skickar upp en spoon i medvinden. Den tar mark långt framme i horisonten och rullar majestätiskt över kullarna in på green. Läser putten noga och väl - beräknar alla vinklar som kan tänkas vara nödvändiga - och sätter perfekt hastighet i bollen. Det känner jag direkt.

BOOOOOM! Tack för kaffet. Eagle.

***

Checkar in för elva poäng efter första nio och ska banne mig ha en macka, en chokladbit och en kaffe som tröst. För 90 kronor, tydligen. Skojar dom!? Vi stressar i oss fikat, min spelpartner och jag, för hack i häl har vi en tvåboll som vid upprepade tillfällen har signalerat sin irritation över mitt sporadiska boll-letande (som för övrigt aldrig överskridit tidsgränsen). Vi har artigt frågat om de önskar gå igenom, men de verkar mer angelägna om att jag börjar slå rakt. Hela situationen osar något slags klagomejl. De efterföljande påminnelse-lapparna hänger i luften:

”Kära medlemmar,
För allas trevnad - tänk på att hålla speltempot! Vi letar boll i högst fem minuter och tar fikapaus i tio!”


Dagens lågvattenmärke blir det tolfte hålet. Här gäller det egentligen bara att undvika bäcken på vänstersidan, men på 50 tidigare försök har jag misslyckats med 40. En banarbetare glider runt på sin gräsklippare där framme. Luttrad tittar han upp på min vinkande driver, backar några meter och ger oss klartecken. Jag bekräftar och gör mig klar. "Se nu till att inte träffa honom".

När jag hookar drivern rakt ner i drickat rinner all energi ur. Bollen är inte nära den luttrade banarbetaren, men för säkerhets skull får jag ur mig ett generat "fore". Nu är det inte ens värt att låtsas längre. Jag ska gladeligen betala min spelkamrat den där lunchen. Det ska bli ett nöje. Axeln gör ont, och jag har glömt värktabletter. Det blåser så förbannat.

***

På 14:e tee noterar vi att tvåbollen framför oss spenderar tid i skogsdungen till höger. Sätter oss tillrätta på bänken och pustar ut. Pratar om livet. Vilar benen.

”Vill ni gå förbi?”, ropar den ena och vinkar febrilt.

”Tja, det kan vi väl göra”, säger min spelpartner och lyfter bekräftande klubban.

Det är ett ganska smalt utslag, men han prickar fairway. Jag är noggrann med att berömma dämpat - och min spelpartner är helt med på spelet. Han plockar upp peggen under tystnad och lämnar över scenen till mig. Provsving, bollträff. Perfekt! Lägger mig några meter intill och inser snabbt att det finns vääääääldigt mycket credd att hämta i den här situationen. Plockar upp peggen snabbt och bryr mig inte om att titta på nedslaget. Vi går där samlat, min spelpartner och jag, som om vi inte gjort något annat än att mata ut låga järn mitt på fairway.

”Tack ska ni ha!”

”Inga problem”, säger den andra. Uppenbart avundsjukt.

Solnedgång. Vattnet intill green är magiskt gult där nere och det luktar nyklippt gräs. Det här inspelet kan bara inte misslyckas.

***

”Du, har du sett min boll?”
”Nej, men den ligger väl mitt i fairway?”
”Ja, men jag hittar den inte.”

Min medspelare inser inte det akuta allvaret i situationen förrän jag frenetiskt börjar flänga fram och tillbaka, till vänster och höger, som en förvirrad hund.

”Kan den ha studsat på något eller?”

Slaget var ju perfekt, men här ligger ingen boll. Hur i hela friden har den här bolluslingen försvunnit? På tee står paret vi just passerat. De har letat klart nu och ser laddade ut inför kommande uppgifter. Men jag har inget val. Uppgivet och skamset sätter jag halvjoggande fart tillbaka mot tee. Ser inte fram emot att förklara vad jag gör där, att min perfekta järnfyra är spårlöst försvunnen. Men paret köper förklaringen.

Gör mig klar att slå. Upptäcker att jag inte har någon boll i fickan.

***

När jag peggar upp på 18:e känns golf väldigt enkelt. Uppställningen är naturlig, som om svingen är en del av kroppen, och jag vet att jag inte kommer att missa. Okej, en lätt miss möjligtvis, men aldrig värre än att jag är kvar på banan. Ligger tre före mitt handicap och har allt att vinna. Tar det lugnt, spelar modest. Chippar för femtioelfte gången i ordningen upp mig från den förlåtande ruffen nära pinnen. Rullar i parputten.

39 poäng.

***

När jag peggar upp på 18:e längtar jag bara hem. Uppställningen är konstlad och det känns fel när jag lyfter klubban, men min disciplin är inte ens i närheten av att avbryta svingen. BOOOM! Dagens bästa drive. Spikrak, 240 meter. ”Gött”, tänker jag. ”Nu kan jag åtminstone avsluta snyggt”. Får bra kontakt med andraslaget, den ser vass ut, rakt mot flaggan. Kanske kan jag ändå lyckas göra bir...

Nähepp, fel klubba.


***

Ja, jag tackade ja till den där golfrundan, men hur det egentligen gick tänker jag inte avslöja. Det var ovissheten som trollband mig, det är ovissheten som hållit mig kvar och är ovissheten som alltid kommer att göra golfen unik.

I år blir jag förresten svårslagen.

Av: Johan Wennerström - golfing.se


Bild: Getty Images

Relaterat

Senaste: Golfing.se